Главы из книги Веры Ефрон "Aktiebolaget Rysk roulette".

Inledning

Den 15 juni 2001 anlände ett mycket tjockt brunt kuvert med posten. Jag tog det blytunga paketet i händerna och tittade nyfiket på avsändaren: ”Skattemyndigheten Stockholm”.

Ett så stort brev hade jag aldrig fått tidigare. Jag sprätte upp det bruna omslaget med fingrarna och drog ut en omfångsrik bunt papper.

– Hela 428 sidor, konstaterade jag medan jag bläddrade igenom luntan innan jag lade den åt sidan.

Den var ändå inte till mig. Det är Lena, min tvillingsyster, som brukar ta hand om svaren till myndigheter, banker och liknande institutioner.

Den stora pappershögen var dock så lockande och skrämmande, att jag inte kunde låta bli att ta upp den igen och började läsa förstasidan:

”Stockholm den 13 juni 2001”

och lite längre ner:

– Herregud, tänkte jag panikslaget, Lena är bortrest och jag måste också iväg på tjänsteresa till Moskva om ett par dagar. Hur skall jag hinna läsa, förstå och svara på fyrahundra sidor text?

Jag ringde omedelbart upp min syster och började nervöst förklara situationen för henne. Hon var som vanligt lugn.

– Äsch, Skattemyndigheten har hållit på med den där jävla utredningen i två år och nu vill de ha svar på tio dagar. Någon måtta får det väl vara!

Jag hörde hur hon tog en liten klunk. Förmodligen så höll hon på med att dricka kaffe eller någon svalkande sommardrink innan jag ringde henne.

– Dessutom så är det semestermånad i Sverige, det vet dem väl, fortsatte min syster efter att ha svalt. Till och med vi invandrare känner till det. Jag tror att det bara är Skattemyndighetens sätt att jävlas.

– Svär inte snälla du, vädjade jag, berätta istället vad jag skall ta mig till.

– Begär anstånd, svarade hon självsäkert på svenska den här gången som om det vore den enklaste saken i världen.

– Vad skall jag begära? frågade jag förbryllat. Vad är det för krångligt ord, jag förstår inte.

– A-n-stånd.

– Stånd? Hur kan Skattemyndigheten ha stånd?

– Du tänker då bara på nöjen! fnissade min syster i luren. Det är inget sådant stånd. Ett anstånd är en fördröjning med att svara, förstår du.

– Okej, jag får väl skriva i ditt ställe då, lovade jag med en suck och lade på luren.

Kapitel 6. Intäktsredovisning

– Hoppas att min syster kommer snart, tänker jag när jag står framför spegeln på hotellrummet i Malmö och försöker förgäves att kamma isär mitt klibbiga hår. Bara hon inte dröjer alltför länge.

Det gör så fruktansvärt ont när jag försöker att kamma ut knutarna att jag nästan gråter. Nej, ärligt talat gör det inte alls så pass ont, men jag är gråtfärdig i alla fall.

– Hoppas att hon kommer snart, då ordnar sig allt, upprepar jag hela tiden för mig själv som i en bön.

Jag är halvdöd av trötthet efter flygresan från Moskva. Planet gick redan klockan sju på morgonen och för att hinna i tid var jag tvungen att gå upp halv fem. Det var jobbigt att hålla mig vaken på planet. Skulle jag råka somna skulle det bli ännu värre. Sover jag mitt på dagen känner jag mig helt ur gängorna sedan. Jag försökte att dricka det ljumma pulverkaffet men det var så dåligt att jag fick halsbränna. De ryska dagstidningarna kunde inte heller hålla mig vaken. Sedan Putin hade lagt munkavle på media, så liknade tidningarna mer skvallerblaskor än seriösa samhällskritiska publikationer.

Däremot så hjälpte faktiskt Promemorian mot sömnigheten. Jag läste de obegripliga orden om hur jag skulle ”tillfredställa fiskala intressen” och blev riktig förbannad. Jag försökte begripa vad kanslispråkälskaren Tomas menade när han skrev att:


”Enligt 5 § BFL skall bokföringen för varje affärshändelse grundas på handling som härrör från affärshändelsen eller särskilt upprättas med uppgifter om denna. Om det är påkallat med hänsyn till arten av mottagen handling, får bokföringen i stället grundas på särskild upprättad hänvisningsverifikation.”

Taget var för sig så förstod jag vartenda ord, men sammanhanget kunde jag inte begripa för allt i världen. Det hade tydligen något med intäktsredovisning att göra. Jag läste meningarna om och om igen, men kunde varken komma underfund med vad Tomas menade eller somna. Efter två timmars flyg kände jag mig bara ännu tröttare.
Tröttheten försvann inte efter en halvtimme i duschen på hotellet heller. Det var duschen som var orsaken till mitt stridande med håret och mitt obehärskade tillstånd. Eller så var det helt enkelt så att jag behövde lite mer sömn än jag hade lyckats få på sistone.

Det var först i fredags som jag kammade hem kontraktet. Hela helgen jobbade jag sedan hårt tillsammans med Mihail för att göra färdigt alla bilagor, tekniska beskrivningar och ritningar. Vi satt och jobbade till elva-tolv tiden på kvällen. Det brukar normalt sett ta en vecka för mig för att göra färdigt alla specificeringar, men den här gången skulle jag hinna göra allt på två dagar, eftersom jag lovat min syster att tolka på mötet med banken idag.

Jag känner mig faktiskt helt utpumpad. Dessutom så inbillar jag mig att jag fortfarande avger den hemska lukten av konjak. Så mycket som jag druckit med de två Valerij under hela veckan, så hade nog denna tvivelaktiga eau-de-vie genomsyrat varenda cell i min klena kropp. Det enda jag hade önskat mig under veckan som gått, var att komma hem till Sverige, hänga där i solen på altanen som en gammal disktrasa på tork och inte göra ett enda dugg på några dagar. Efter så många dagars superi kommer jag nog att svettas konjak i minst en vecka till.

Jag suckar och tänker på hur varmt och skönt det är på altanen nu i det soliga sommarvädret. Åh, vad jag längtar hem! Vad jag längtar efter att få träffa Bengt och bli smekt av hans små händer. Denna längtan blir outhärdlig ibland. Då kan jag inte behärska mig längre och beter mig värre än en vildkatta. Som i morse till exempel. Jag börjar redan skämmas för mitt utbrott.

– Hoppas att min syster kommer snart, då ordnar sig allt, upprepar jag min bön igen.

Mötet börjar om en timme och jag behöver hennes hjälp, annars kommer jag aldrig att hinna göra mig i ordning och tränga bort längtan efter Bengt.

Jag tänker på hur angelägen hon hade varit om att jag skulle följa med på förhandlingarna med banken.

– Det är ett mycket viktigt möte, påpekade hon flera gånger när hon ringde till mig i Moskva. Banken vill säga upp lånet på fastigheterna. Vi måste övertala dem att inte göra det för i värsta fall leder det till konkurs. Tolkningen kan bli avgörande, sade hon med eftertryck. Det är viktigt, mycket viktigt att banken får förtroende för oss.

– Kan du inte hitta en bra tolk i Malmö istället? frågade jag henne förvånat.

– Visst kan jag göra det, svarade hon gravallvarligt, men ryssarna är rädda för att tolken ska tjalla. De vill inte att folk ska veta hur rika de faktiskt är.

– Är de rädda för maffian eller för KGB? skämtade jag olämpligt.

– Var inte löjlig, svarade min lillasyster surt. Du vet ju ännu bättre än jag hur det är att vara rik i Ryssland.

Tyvärr hade hon rätt. Riktigt rika människor måste omringa sig med alla möjliga säkerhetsåtgärder, inklusive vapen, bodyguards och säkerhetsbilar. Även barnen måste åtföljas av vakter till skolan på grund av risken för kidnappning. Jag hade till och med sett på TV-programmet ”God morgon Ryssand” att man borde inplantera en sändare i sitt barns tänder för att kunna hitta det ifall det försvinner. Vanligt föräldratjat om att inte ta emot godis eller följa med främlingar är inte tillräckligt i Ryssland.

Jag har också fått känna av denna rädsla. Eftersom jag betraktas som utlänning och firmach av alla ryssar, innebär det automatiskt att jag måste vara stormrik. Trots det så fuskar jag med säkerhetsrutinerna ändå, även om jag ibland får betala dyrt för mitt slarv.

Överhuvudtaget är misstänksamheten mot främlingar, mot varandra och mot samhället stor hos alla ryssar och den sitter djupt i ryggmärgen. Trots allt så var det inte längesedan angiveri ansågs vara en dygd. Över hela Sovjet stod ett barn staty, hjälteförklarad, för att han angivit sina föräldrar.

Man hyllade Pavlik Morozov, pojken som tjallade på fadern som hade undangömt ett vinterförråd av potatis, fastän man var tvungen att lämna över all skörd till kolchosen. Som straff för det opatriotiska beteendet, arkebuserades hela familjen, fadern, modern, far- och morföräldrarna. Inte ens småsyskonen klarade sig. Allt detta mitt framför ögonen på Pavlik. De borde ha tänkt på att vara lika hederliga Sovjetiska medborgare som han.

Den lille hjälten blev förklarad som hedersmedlem i den sovjetiske scoutorganisationen Pionjärerna. Det var meningen att vi skulle vara lika tillgivna vårt Kommunistiska Parti som han hade varit.

Fast jag tycker mest synd om den där lille pojken. Som barn förstod han kanske inte att fadern bara hade gjort sitt bästa för att familjen inte skulle svälta ihjäl under vintern. Året var 1932 och då härjade hungersnöden över hela Sovjet. Inte hjälpte det Pavlik att hans staty stod i varenda stad och varje ort. Han blev till slut ihjälslagen av byborna.

– Inte undra på att ryssar är så misstänksamma fortfarande, tänker jag vemodigt. Jag tittar på klockan och sedan på min gräsliga spegelbild. Håret är klibbigt och spretar åt olika håll. Ansiktet är täckt av små röda prickar som brukar dyka upp efter varje vistelse i Moskva. De tjocka avgaserna täpper då igen alla porer och smutsen tränger så djupt in i hyn att den blir omöjlig att få ren. Läpparna hade också spruckit av hettan eller kanske för att jag hade bitit i dem hela morgonen för att hejda gråten. Bengt kunde inte träffa mig vare sig imorgon eller i övermorgon. Han hade inte ens tid att prata med mig igår när jag ringde.

Jag snyftar till. På något sätt måste jag göra mig i ordning och dessutom lugna ner mig. Jag är rädd för att jag inte skall kunna koncentrera mig på mötet och sabba allt vad Lena hade planerat.

– Bara hon kommer snart, upprepar jag igen.

Det knackar på dörren och jag springer ut till hallen som en skott för att öppna. Min syster möter mig i dörröppningen. Äntligen! Hon är propert klädd i en klassisk grå dräkt och vit blus. Hennes långa blonda hår är ordentligt uppsatt i en uppgummad frisyr. Diskreta glasögon med tunna, förgyllda bågar pryder hennes smala ädla näsa vilket får henne att se seriös och elegant ut.

Så här strikt och affärsmässig har jag aldrig sett henne. Hon brukar ha något sexigare och trendigare på sig än affärsdräkter som föråldrar henne med minst två år. Anser hon själv i alla fall. Jag märker att hon är väl förberedd och har lagt ner extra tid på sin look.

– Vad är det som har hänt denna gång? frågar hon utan att hälsa med stål i rösten.

– Ingenting, försöker jag låtsas.

– Jaha, hon kisar med sina stora blåa lagom sminkade ögon. Varför bad då tjejen i receptionen mig om att lugna ner dig, när jag frågade henne om du redan hade anlänt?

– Jo, jag kan inte fortsätta låtsas längre, jag hann inte duscha på morgonen i Moskva för att planet gick mycket tidigt, och inte äta heller. Maten på planet var äcklig som vanligt, och jag skulle träffa Bengt ikväll, men hans planer ändrades för att ikväll… och, och, nu börjar jag grina våldsamt, och här på hotellet hade de inte hårbalsam och när jag redan stod i duschen och började tvätta håret och upptäckte att det inte fanns något balsam…

– Så ringde du till receptionen, avbröt min syster min tirad, och skrek så att hela hotellet skakade.

Jag suckar och tittar skuldmedvetet på henne utan att försöka hävda mig. Innerst inne vet jag att hon har rätt. Jag borde kunna behärska mig bättre och inte koka över av ilska jämt och ständigt som en bortglömd tekanna på spisen.

– Varje gång du tänker gapa eller skrika så räkna till tio först, läxar min lillasyster upp mig. Försök åtminstone räkna till fem. Det brukar hjälpa, hon är iskall och rationell. Hon vet att det enda som hjälper för att lugna ner mig är att vara konstruktiv och skoningslös. Daltande från hennes sida skulle bara göra saken ännu värre.

– Stackars personal! fortsätter min syster. Varför skall de lida av dina utbrott när din ”älskling”, hon gör en grimas när hon härmar mig, inte har tid att träffa dig? Om du föredrar att våndas själv, så kan du åtminstone försöka att inte avreagera dig på din omgivning. Det räcker med att dina barn drabbas.

– Det påverkar inte mina barn, försvarar jag mig.

– Jaså? varje ord känns som ett piskslag mot mina kinder. Det hjälper. Jag börjar samla ihop mig. Du tror alltså att de är döva och blinda, fortsätter min syster att hudflänga mig. Du tror att de inte hör hur du gråter på ditt rum varje gång du har pratat med den där jäveln.

– Jag gråter inte varje gång, värjer jag mig svagt. Vi har många fina stunder tillsammans…

– Just det ja, stunder, grimaserar min lillasyster. Det är inte grandiost att vara älskarinna i din ålder.

– Han lovar att skilja sig, jag torkar bort tårarna, bara jag väntar så.

– Att du tror honom, säger hon ledset.

Jag svarar inte och försvinner in i badrummet istället. Jag vet inte om Bengt berättar sanningen för mig. Nej, egentligen så ljuger jag för mig själv. Jag vet att han aldrig kommer att skilja sig. Jag tjatar om det nästan varje gång vi träffas, men han brukar säga att det inte är dags än. Att hans sjuttonåriga dotter kommer att ta det mycket illa och det vill han inte utsätta henne för.

Jag förstår att det bara är en löjlig ursäkt. Han kommer aldrig att skilja sig från sin högborna fru och han kommer aldrig att gifta sig med mig, en invandrare. Jag vågar aldrig säga det rakt ut, utan brukar säga att det är betydligt svårare att ljuga än att säga sanningen för barnen. Eftersom de upplever just lögner som största svek.

På det svarar Bengt att det bara är han som kan avgöra vad som är lämpligt för hans dotter. Jag skriker, gråter, smäller i dörrar och kastar allt som kommer i min väg på honom. Han tittar sorgset på mig med sina blåa ögon utan att protestera. Jag lovar mig själv att aldrig träffa honom igen och tror på det. Sedan ringer han efter ett par dagar och allt börjar om på nytt.

Jag slår tillbaka tankarna, pressar lite hårgelé i handflatorna och gnider in det i håret för att försöka få någon ordning på frisyren. Läpparna smörjer jag in ordentligt med nattcrème och torkar bort resterna med en mjuk servett. Jag går ut i rummet igen och ser hur min syster är i full fart med att plocka fram mina kläder ur resväskan och granska dem noggrant.

– Nu har vi inte tid att diskutera ditt trassliga förhållande längre, säger hon skarpt och kastar sedan en kort grön klänning och en vit kavaj på sängen. Om jag känner dig rätt så är det faktiskt meningslöst. Du är lika envis i kärlek som i affärer.

– Jag älskar honom, svarar jag tyst.

– Ta på dig den gröna klänningen, så åker vi. Hon hör mig inte eller så låtsas hon inte om det.

– Nej, protesterar jag, inte kan jag gå till banken i en sådan kort ärmlös klänning.

– Det kan du väl, hon tar fram matchande gröna högklackade slip-ins. Du ser någorlunda attraktiv ut i det.

– Varför skulle jag vara attraktiv på banken, jag förstår att hon har någonting i kikaren. Jag ska bara tolka och en bra tolk måste vara osynlig, inte träda fram på något sätt och inte dra uppmärksamheten till sig. Det känner du till lika bra som jag.

– Bankchefen, som vi ska träffa idag, är ungkarl och det vore bra för dig att skaffa nya bekanta, säger min tvillingsyster bestämt utan någon som helst tvekan i rösten.

– Åh, inte nu igen, vädjar jag till henne. Varför vill du gifta bort mig med varenda ungkarl du träffar? Förresten så är det inte mindre än sextio mil mellan Stockholm och Malmö. En perfekt utgångspunkt för ett kärleksförhållande.

– Nej, du har rätt, suckar hon. Dessutom så är han totalt osexig. Han ser ut som en giftig bleksvamp, hon skrattar åt sitt skämt och slänger med håret. Lång, smal och blek. Skynda dig, vi måste gå nu. Fast ta på dig klänningen i alla fall. Den är alldeles utmärkt att ha på sig på en fin restaurang, vi skall dit efter förhandlingarna.

Min syster ger sig verkligen aldrig. Jag orkar inte orda med henne om min syn på kärlek och livet, pressar in mig i den tajta klänningen, stoppar in fötterna i slip-in pumpsen, hänger den vita kavajen på axlarna och går ut efter henne.

– Jo, förresten, hon vänder sig om och tittar leende på mig, någon lägger förgätmigejblommor på terrassen varje morgon. Vem är han?

Jag rodnar när jag tänker på den så kallade romantiska kvällen med luffaren.

– Äsch, rodnar jag, det betyder ingenting.



Mötet gick bra. Banken inte bara förlängde lånet, utan beviljade till och med ett nytt. Jag hade aldrig sett min syster på förhandlingar innan. Hon var superbra, seriös och professionell. Jag blev imponerad hur hon svarade på alla kluriga frågor, hur hon försvarade sina djärva, från bankens synvinkel, beslut som hon tagit för att förbättra fastigheternas skötsel och hur hon skämtade med banktjänstemännen om skillnaden mellan rysk och svensk mentalitet. Jag satt och tolkade simultant utan att tänka på vad alla sade eller svarade. Jag tittade bara på henne och lät mig imponeras.

Nu när mötet är över är alla glada och nöjda. Tre stora pampiga Armani klädda ryssar och den bleksvampsliknande bankchefen skakar händer och tackar varandra en lång stund efter uppgörelsen. Det behöver inte översättas. Jag står vid fönstret och försöker att slappna av. Jag känner mig som en sprucken luftballong, skrynklig på ytan och alldeles tom inuti. Det var jobbigt att tolka för fyra samtidigt pratande gubbar plus min uppgummade syster i tre timmar i sträck. Fast nu fruktar jag den återstående middagen. Den kommer att bli ännu värre. Alla skall skoja, garva och hålla tal före varje skål medan jag skall hinna tolka allt och dricka med. Äta hinner jag aldrig under sådana måltider.

– Vi smiter efter middagen på disco, viskar min syster under desserten.

– Du är inte klok, viskar jag tillbaka, jag är trött efter resan och arbetet. Dessutom så är jag redan halvfull.

– Tjejer, en av våra ryssar lägger märke till vårt tisslande, vad snackar ni om?

– Vera är mycket trött, min tvillingsyster lägger sin arm beskyddande om min axel och trycker till lite grann, jag tror att hon skall gå och lägga sig. Klockan är nästan elva.

Jag sjunker ihop och funderar på hur jag ska smyga iväg från dem allihopa, inklusive min syster. Jag har redan varit uppe i arton timmar och det känns tungt i hela kroppen. Jag går på autopilot under de sista skålarna och slarvar med att tolka exakt alla tacksamhetsord som ryssarna vill framföra till bankdirektören. Allt jag vill är att få krypa ner mellan svala lakan och somna. Ingenting annat. Bara somna. Att gå på diskotek drömmer jag minst av allt om.

– Nej, jag vägrar följa med, tänker jag desperat. Jag skiter i allt och sticker bara utan att säga adjö. Sen får de tänka vad de vill.

Den bästa smitningsstrategin är att låtsas gå på toaletten, så jag reser mig upp och ursäktar mig. Tyvärr så är min syster inte så lättlurad. Hon följer efter mig och tittar upp i mina ögon som en tillgiven cockerspaniel.

– Jag går ingenstans, försök inte övertala mig, säger jag bestämt.

– Snälla, hon ser verkligen ledsen ut, det finns en jättebra nattklubb här i Malmö. Du vet ju hur mycket jag älskar att dansa. Jag har inte varit på disco på evigheter. Snälla, vi bara måste gå dit.

– Kan du inte förstå att jag steg upp halv tre i natt enligt svensk tid för att flyga hit från Moskva och klockan är redan elva, snäser jag irriterat. Räcker det inte med att du brukar gå och festa nästan varje fredag i Stockholm med din pojkvän? Förresten så är det säkert tomt och tråkigt på en nattklubb en måndagskväll i Sverige, kör jag med ett sista argument.

– Du överdriver som vanligt, min lillasyster ser lite purken ut. För det första så går jag inte ut varje fredag och det var över en månad sedan min pojkvän och jag var ute och dansade. Han ville inte gå ut med mig i Tyskland, nu när vi bilade där. Hon drar mig försiktigt i armen mot utgången.

– Vi går bara dit i en halvtimme, hon tittar upp på mig igen. Jag lovar, säger hon förväntansfullt medan hon viftar fram en taxi. Bara en halvtimme.

Jag svarar inte. Jag är trött. Jag orkar inte göra motstånd.



I den mörka rökiga nattklubben dunkar musiken i en rask takt. Dansgolvet är nästan tomt. Precis som jag hade misstänkt. Bara två stycken unga tjejer i svarta kort-korta kjolar och vita toppar hoppar i rampljuset. Vid en svagbelyst bardisk finns det lite folk och några unga kavajklädda killar minglar med stora ölglas i handen och granskar de ensamma tjejerna med värderande blickar. Ljuset från diskokulan fångar upp ansikten som dyker upp ur mörkret och röken för att sedan försvinna in i dunklet igen. Alla rör på sig i takt till musiken. Medelåldern är knappt trettio år. Jag känner mig olämpligt gammal och obehövlig här. Fast inte min syster. Hon känner sig som en fisk i vattnet, tränger sig fram till den belysta bardisken och beställer en sexa av min favorit maltwhisky utan is och ett glas vitt vin till sig själv.

Jag lutar mig mot baren, tar emot det breda låga whiskyglaset i handen och känner först på tyngden. Försiktigt snurrar jag glaset i handen för att skaka om den gyllene, fylliga drycken. Den hamnar på glasväggarna och rinner sakta ner. Jag lyfter glaset mot näsan och stoppar nästan ner hela nästippen i det för att dra in den skarpa doften av tjära och de vindpinade skotska hedarna. Så kan bara en riktigt god rökig whisky dofta. Jag dröjer en stund till innan jag tar min första klunk för att tänja ut på nöjet. Det brinner eldigt i munnen men jag vill ändå inte svälja på en gång och låter whiskyn rulla runt på tungan. Jag njuter av smaken, av fylligheten och strävheten en lång stund innan jag låter vätskan rinna ner. Jag känner hur den ljuvliga brinnande känslan sprids i hela kroppen och ett tillstånd av välbehag sköljer över mig.

Den enda spritsorten jag tycker om är maltwhisky. För ett år sedan sålde vi två stora fartygslaster med malt till S:t Petersburg. Innan vi gjorde det var jag tvungen att lära mig så mycket fakta om malt att jag till och med ombads att hålla föredrag på en internationell ölmässa i Moskva om ämnet. Jag lärde mig att skilja på olika maltsorter med förbundna ögon på smaken. Precis som med whisky, som jag började tycka om att dricka sedan dess. Jag tar en klunk till och känner mig redan bättre. Tröttheten har försvunnit och jag ser mig omkring.

– Vad har du i kikaren? frågar jag min syster som står och smådansar med sitt glas.

– Jag tror att den där kortklippte pojken med vältränade muskler borde bjuda mig på dans, svarar hon och kastar då och då beundrande blickar på honom.

– Han? utbrister jag efter att ha granskat grabben hon står och stirrar på. Han är ju urtråkig i sängen. Ingen fantasi alls. Han anser att det bästa för kvinnor är att man håller på och juckar länge och trots hans ganska stora lem så blir man besviken. Nej, grimaserar jag, ingenting att ha.

– Den där då, hans kompis som står på vänster sida av honom? Han är också snygg.

– Lite mer fantasi i sängen, men ingen diamant han heller.

– Fan vad du är lustdödande idag, surar min syster. Vad är det med dig? Tänker du igen på din Bengt eller på Tomas Lindeberg?

– Just precis, jag känner mig lite sårad, och på den kära lilla Promemorian också.

– Skit i det! skrattar hon demonstrativt. Som jag förstår så är det flörtiga skrattet avsett för den sportige killens kompis. Berätta en gång till hur du bedömer dessa små sexdetaljer istället. Jag blir fortfarande lika imponerad varje gång du beskriver alla killar med dina vassa repliker.

Hon granskar grabben igen och verkar bestämma sig för att den oäkta diamanten inte är värd hennes besvär för hon riktar hela sin uppmärksamhet mot mig.

– Det mystiska är att du alltid träffar mitt i prick och alltid har rätt. Kan du inte försöka förklara den där skoteorin för mig igen? Den är så komplicerad att jag aldrig kommer ihåg hur man gör när jag som bäst behöver den.

– Okej din amatör, skrattar jag och häller i mig resten av whiskyn. En sexa till! ber jag genast bartendern.

– Berätta nu, tjatar min syster som är lika otålig som ett litet barn, jag kan väl inte ta med dig när jag skall gå på träff.

– Okej då, bara du lovar att vi går hem snart. Jag läppjar lugnt och sakta på whiskyn för att retas med henne lite grann. Som jag har berättat för dig hundratals gånger tidigare så skvallrar mannens skor om hur bra han är på sex. Om du bara tittar efter ordentligt så hittar du alla svar du söker.

– Ja men vad är det för fel på den muskulöses skor då? invänder min tvillingsyster.

– Det är inget fel på dem alls. Skorna har bara ingen stil. Titta: tjocka sulor, runda skospetsar och skrynkliga bakkappor. Ovårdade och nedkippade skor. Dessutom så bryr han sig inte om att använda ett skohorn när han tar på sig skorna.

– Vad säger det om hans sexvanor då? frågar hon mig mycket förvånat.

– Det betyder helt enkelt att han inte är så intresserad av sex. Han gör det på ett för honom bekvämt sätt. Stoppar in sin snopp utan att bry sig om den går smidigt in eller inte.

– Nej, det är inte sant!

– Jo det är det, avbryter jag henne, kolla bara in hur bekväma skospetsarna är! Titta på dem om du inte tror mig. Han är bekväm i sängen. För sig själv menar jag. Inte för kvinnan för han bryr sig inte om henne överhuvudtaget. Precis som han inte bryr sig om sina ovårdade skor. Han somnar direkt efter samlaget på ryggen. Undrar om han snarkar dessutom?

– Det är för mycket! min besvikna syster är nästan chockad. Allt jag ser nu är ett gristryne istället för hans näsa. Vilken mansgris! Fast hur vet du att han ligger på ryggen och snarkar?

– Äsch, det är ganska enkelt, jag tar av mig glasögonen och ger dem till henne för att hon skall kunna se bättre. Jag förvånar mig jämt över att hon vägrar ha sina glasögon på sig trots att hon ser dåligt. Hon tycker att glasögon absolut inte passar in i hennes stil för att de förvandlar henne till en seriös fyrtioårig tant, det som hon kategoriskt vägrar att vara. Glasögonen som hon hade haft på sig på banken hade hon trollat bort så fort förhandlingarna var över. I nödsituationer som nu så brukar jag därför låna ut mina till henne.

– Titta noga, fortsätter jag, hans klackar är riktigt slitna på baksidan för att han står och lutar sig bakåt hela tiden. Det kan bara betyda att han tycker om att ligga på ryggen. Lägg också märke till hur hans mun är halvöppen. Han har svårt att andas för att hans näsa, titta, titta riktigt ordentligt nu, är lite snäv.

Min syster kisar bakom mina glasögon som egentligen är alldeles för starka för henne. Hon har visserligen försökt under många år att hitta linser som skulle passa, men givit upp. Det är inte lätt med hennes synfel.

– Usch så hemskt, utbrister hon med avsmak, ställer tillbaka sitt glas på bardisken och lämnar mina glasögon till mig, nu går vi.

– Gärna, svarar jag glatt för att jag har uppnått det resultat jag sökte. Nu kan jag äntligen åka tillbaka till hotellet och sova. Fast jag börjar tycka synd om min stackars syster.

– Kom ihåg, säger jag lite uppmuntrande, att vill du verkligen ha skönt sex så välj en kille med välskötta skor. De skall ha något extra dessutom, till exempel tofsar eller fransar. Skosnören är idealiskt, jag menar att om han har stiliga skor med snören så är han garanterat en skicklig älskare. Fast tänk på att även lägga märke till alla små detaljer. Det är säkert svårt för en nybörjare som du, men försök att analysera alla accessoarer också, till exempel skärpspännet, manschettknapparna, slipsnålen...

– Nej, det klarar jag aldrig, min syster låter helt uppgiven. Det låter alldeles för krångligt. Dessutom så fattar jag fortfarande inte vad det finns för samband mellan en mans skor och hans sexualitet.

– Är man tillräckligt rutinerad så hittar man vissa mönster till slut, skrattar jag till svar. Det är inte så svårt som du tror om man har facit i händerna. Lyd mitt enklaste råd åtminstone. Ta aldrig en man med vita tubsockor i svarta skor. Det är verkligen bortkastad tid, brister jag högljutt ut i skratt igen när jag ser min syster kasta en längtande blick mot en snygg kille i sådana skor.

Hon vänder sig om och småspringer mot utgången.

© Вера Ефрон (Vera Efron)
Опубликовано с любезного разрешения автора